Usch, vad tuff min arbetsdag blev på slutet! Fast vi tar allt från början..

Arbetsdagen startade toppenhärligt. När jag anlände till jobb vid nio så föreslog mina två kollegor som hade varit där tidigare än mig att vi skulle göra en dagsutflykt. Vi tog då tåget in till Helsingborg och vandrade runt där en stund. Riktigt härligt var det, vi tre pedagoger och tio barn. En sväng om Kullagatan där vi "fönstershoppade" men massa turister och semesterfirare. Vi stannade sedan till på ICA och köpte en låda piggelinglassar. Sittande på Sundstorget åt vi sedan glass och njöt i fulla drag av utflykten. Efter lite spring i "en stor sandlåda" (vilken är till för beachvolleyboll) så begav vi oss åter till tåget för hemfärd till förskolan. Var superhärligt med en spontanutflykt likt denna och barnen var så glada och nöjda - HÄRLIGT! När de dessutom blev bjudna på godis av tågvärden, så var deras lycka fullständig =)

Tillbaka på förskolan åt vi en sen lunch och sedan var det fri lek resten av eftermiddagen. Underbar var hela dagen, fram till den stunden då min ena kollega skulle gå hem. Till saken hör ju att jag till hösten inte ska vara kvar på denna förskolan, utan blir förflyttad till en annan förskola. Detta kommer säkert bli toppenbra, vi tänker positivt på det hela, men samtidigt innebar det att jag inte kommer träffa Lotta mer. Lotta var den sista av alla kollegor som gick på semester (den andra som var där idag är från en annan förskola som vi är ihopslagna med under sommaren). Varje vecka då någon har gått på semester har varit tuff, men denna blev ännu tuffare. Dessutom har jag jobbat väldigt nära Lotta, och trivs enormt bra med henne, så detta blev lite väl tufft. När sedan barnen, ett efter ett, åkte hem och tog semester, varav många av dem inte kommer tillbaka förrän i höst då jag slutat - då blev det för mycket. I bilen på väg hem, när jag pratade med Daniel, så brast allt. Tårarna började flöda längst mina kinder och ville inte stoppa sig. Under en lång stund föll sedan tårarna, för helt plötsligt blev allt sant och allt kändes väldigt tråkigt.

Dessutom har hela min förflyttning känts väldigt hemlig, vilket gör att inga föräldrar vet om att jag inte är kvar där till hösten. Detta gör på något sätt att man känner sig lite obetydlig, lite meningslös - ungefär som att man aldrig betydde något. Att få ett hejdå hade kännts skönt, särskilt eftersom jag har trivts så bra med alla barn och föräldrar. Men jaja, nu är läget som det är och det är bara att le och vara glad =)

Nu ska jag mysa ner mig i soffan, låta sorgen lägga sig i kroppen och titta lite TV. Hoppas alla får en mysig fredagskväll. Kram